annasmusikblogg

Snart är det nyår, vilket betyder att ännu ett år av våra liv har passerat och vi har stått på "stand by" och ivrigt
tittat på. Vi har stått nervösa och undrat:
Vad händer härnäst? När ska allt det vi drömt om och hoppats på verkligen inträffa?

Jo, nästa år såklart. Nästa år kommer bli SÅ bra!

Det är i alla fall vad vi intalar oss själva varje år, och varje år efter det.

Vi har hittat VÄRSTA festen, och typ ALLA ska komma, och det kommer bli VÄRSTA festen, och typ ALLA ska komma, och dricka har vi och SÅ kul ska vi ha!

Nyinskaffad festklänning som enbart kommer att bäras ikväll, och håret sitter perfekt och make-upen glimmar! SÅ kul vi ska ha alltså!

Och hej och hå och GOTT NYTT ÅR! och sedan icke att förglömma alla dessa löften!

NU ska mitt nya liv börja: sluta söka, sluta snusa, inte dricka så mycket, börja banta, träna och dejta oftare. Det är NU det ska ske! SÅ börjar man det "nya" livet bakfull hängandes över toastolen, och upp kommer gårdagens potatisgratäng. Mums.

Men I MORGON, DÅ börjar mitt nya liv. Så går i morgon, övermorgon och alla andra dagar förbi utan att det nya livet ens hälsat och presenterat sig. Vissa kommer i och för sig längre än till handskakningen, och några duktiga rackare kommer kanske t o m till en kram.

Men för de allra flesta stackare slopas löftet innan det nya året ens börjat. Man fortsätter i gamla spår, fortsätter med rökningen och snuset och drickandet fast man vet att det inte är bra, och SÅ fet är man ju ändå inte och den rätte kan man gott vänta på. Och utan att man ens märkt det har ännu ett år passerat förbi, och nästa år rings in.

NU ska mitt nya liv börja, jag menar det! NU ska det ske. Det är nu eller aldrig!

Att vi aldrig lär oss.

Så i år har jag inga förhoppningar, ingen ny festklänning och inga löften!

Fast man skulle kanske börja träna ändå, för ryggens skull...

Äsch, jag tar en chokladbit först. Som för att unna min goda tanke. Bara en liten, liten pytteliten bit.

SEN, DÅ börjar mitt nya liv!

Allt är försent, säger Håkan, och jag tittar
förundrat på honom. Vad är det som är för sent?

- Allt är försent. Försent för vind, försent för
kärlek ren som snö...

Vad menar han? Att allt skulle vara försent?
Det är det väl ändå inte...vad är då meningen
med allt?

- Men Håkan, jag har känt vinden högt över
trädtoppen...du säger att den delar sig vid kinden
och blir hel igen....och snön Håkan, jag ser snön,
jag känner den...

- Du säger att kärleken aldrig var till för dig?,
frågar Håkan mig, och jag förtrollas av hans
vackra ögon.

- Ja, men vad spelar det för roll?

-Nej kanske ingen...kanske allt egentligen, svarar
han mig, och plötsligt är han borta.

I natt finns ingen väg tillbaks, ingen alls.

Det gör ont att veta, men lika ont att undra.

Kära Håkan, du är min




(Min egna tolkning av texten till Håkan Hellströms underbara "För sent för edelweiss")


p.s Kolla gärna in dessa två länkar, den ena med låten jag nämnde innan, och den andra är 4 låtar från hans konsert på Peace and love i Borlänge. Bäst som alltid. d.s 

http://www.youtube.com/watch?v=QsPQy6uJwLU

http://www.aftonbladet.se/webbtv/noje/article6312589.ab

Musik. Det vi alla har en åsikt om. Det som förenar
de som inget annat har. De som försökte men som
misslyckades, gång på gång. Musiken får dem att
bli någon annan. Den får dem att känna.
Tillhörighet. Kärlek. Saknad. Glädje. Allt. Livet.

Musiken förenar människor de inte trodde de
ville känna. Musiken ger dem en mening, ett hopp.
En känsla av att de inte finns förgäves. De
betyder något. Musiken är för dem.

Låtarna är till dem, och till alla som lyssnar
med dem i tankarna.

Texterna talar till dem som vännerna som försvann.

Sången, gitarren, basen, trummorna och pianot...
alla spelar för dem.

För de som önskade att de var någon annan,
för de som inte vet vad de har,
för de som har slutat hoppas,
för det kommer aldrig att ske.

För de skrivs musik, för att de för någon minut
ska slippa att vara ensamma.
För att de ska känna något, vad som helst.

För de som lever för musiken.

För de som lyssnar och lever vidare.

Med hoppet och tron inom sig,
att det blir bättre.
För det blir det.

Musiken.

Det är inte lätt att vara hypokondriker. Man går runt i flera år och tror av hela sitt hjärta och hela sin själ att man är allvarligt sjuk, att ens dagar här på jorden är räknade. Efter års klagande på hjärtat, levern, mjälten, ögonen, öronen, ryggen, benen och allt annat, så får omgivningen nog. Man går snällt med på ett besök på vårdcentralen, fast sjuk det är man ju inte. Nej, SÅ sjuk är man inte. Helt plötsligt och utan mental förberedelse sitter man i väntsalen och hör hur alla andra hostar och snörvlar. Så läggs det till några fler lidanden på listan över sjukdomar; Lungcancer, luftrörskatarr, svininfluensa och förmodligen även lunginflammation. Som jag alltid brukar säga; är man inte sjuk när man kommer in på vårdcentralen, så är man det definitivt när man går därifrån.

Ens namn ropas upp och man ska sedan få domen man väntat hela sitt liv på. Nu ska man äntligen få reda på alla fel som man har, som man VET att man har. Det finns inget annat. Det finns inget som heter frisk. Sjuk är vad man är, och inte bara sjuk – ALLVARLIGT sjuk är vad man är.

Så undersöks det hit och dit och upp och ner och vips så går man ut genom dörrarna från vårdcentralen.

Doktorn måste ha missat något. Inte tog han väl några prov för att se om hjärtat var bra? Nej, det gjorde han minsann inte. Han missade det! Hur kan han ha gjort det! Och inte tog han något blodprov eller salivprov heller!

Man tycker väl ändå att han borde ha märkt hjärtfelet som jag är född med, och blodförgiftningen som jag har dragits med så länge nu, och snuvan som aldrig försvinner, och cancern som bara växer sig allt större, och hjärntumören och urinvägsinfektionen och blindtarmen och gallstenen och koleran och njurstenen och diskbråcket och hjärtinfarkten och körtelfebern och tuberkulosen och...

Bussen körde fel igår. Ingen reagerade. Ingen orkade bry sig. Bara en gubbe som orkade bry sig. Suck. Samtalsämnet runt matbordet bland folk blev ett mer. Bussen körde fel. Who cares?

Jag älskar att åka buss. På morgnarna när alla skolungar sover ruset av sig, då är det mysigt på bussen. När regnet smattrar sådär lagom tyst mot den igen-immade rutan, då älskar jag att åka buss. När man är för trött för att sätta på musiken i mobilen, när man tvingas lyssna till medpassagerarnas samtal. Då älskar jag att åka buss.

-Jaså, har hon börjat krypa nu också, NÄMEN VAD ROLIGT! Verkligen.

Jo, med oss är det bara bra. Lillkillen har varit sjuk i feber hela veckan nu, ja, visst är det tråkigt. Så nu turas vi om jag och Patrik med att vara hemma. Ja, det är ju tur att vi har flexibla jobb, verkligen.

Ja, det var längesedan vi sågs nu, ha det så bra! Hälsa familjen! Hej då.

Ena barnvagnen rullar av bussen och mitt humör dras ner i bott. Jag älskar att smyglyssna på oviktiga samtal på bussen, när ingen tror att någon lyssnar. Då lyssnar jag. Snart stiger en gammal dam på, som sätter sig bredvid tanten bakom mig. Och så lyssnar jag igen, då blir jag varm inombords.

-Ja, det är ju FÖRFÄRLIGT vilket väder vi har! Ja, usch ja. Så barnbarnen från Skåne har varit och hälsat på, så TREVLIGT. Ja, Nina jobbar fortfarande på Konsum, jaså, det har du sett ja.

Sen stannar bussen och jag går av. Sätter på musiken i lurarna och ser på när dörrarna stängs igen framför mina tindrande ögon. Dörrarna till gemenskap och värme, dörrarna till glädje och kärlek.

Bussen åker vidare, barnvagnen rullar vidare, tanterna pratar vidare om livets oviktigheter och viktigheter.

Och jag går ut i regnet igen, lite lyckligare än innan.

(Hemligheten är ha hörlurarna i öronen, fast musiken är av. Då kan man lyssna så länge man vill. )

Kärlek. Ett ord laddat med så många känslor och tankar. För många är kärlek det allra viktigaste i livet. De flesta söker efter den, vissa finner den. Andra drömmer om ”den stora kärleken”, men nöjer sig med det näst bästa. En del finner den aldrig. Letar man finner man den kanske, medan andra påstår att kärleken dyker upp när man minst anar det. En del söker kärleken, andra låter kärleken hitta dem. Vissa menar att man dör utan kärlek, vissa har gett upp hoppet. Några låter det stanna vid en dröm, för några har drömmen slagit in. Kärleken finns där, även om man själv inte alltid ser det. Pojkvän, flickvän, fru, man, familj, vänner – det finns många olika sorters kärlekar, och alla betyder de olika mycket för oss alla. Sen finns det även något som heter obesvarad kärlek. Drömmen som aldrig slog in. Somliga har aldrig upplevt det, andra är experter. Kärlek som svalnat, kärlek som dött. Men även kärlek som återvänt och vuxit.

Kärleken kommer, kärleken går.

Hej, jag heter Anna och det här är min blogg.