annasmusikblogg

Det är inte lätt att vara hypokondriker. Man går runt i flera år och tror av hela sitt hjärta och hela sin själ att man är allvarligt sjuk, att ens dagar här på jorden är räknade. Efter års klagande på hjärtat, levern, mjälten, ögonen, öronen, ryggen, benen och allt annat, så får omgivningen nog. Man går snällt med på ett besök på vårdcentralen, fast sjuk det är man ju inte. Nej, SÅ sjuk är man inte. Helt plötsligt och utan mental förberedelse sitter man i väntsalen och hör hur alla andra hostar och snörvlar. Så läggs det till några fler lidanden på listan över sjukdomar; Lungcancer, luftrörskatarr, svininfluensa och förmodligen även lunginflammation. Som jag alltid brukar säga; är man inte sjuk när man kommer in på vårdcentralen, så är man det definitivt när man går därifrån.

Ens namn ropas upp och man ska sedan få domen man väntat hela sitt liv på. Nu ska man äntligen få reda på alla fel som man har, som man VET att man har. Det finns inget annat. Det finns inget som heter frisk. Sjuk är vad man är, och inte bara sjuk – ALLVARLIGT sjuk är vad man är.

Så undersöks det hit och dit och upp och ner och vips så går man ut genom dörrarna från vårdcentralen.

Doktorn måste ha missat något. Inte tog han väl några prov för att se om hjärtat var bra? Nej, det gjorde han minsann inte. Han missade det! Hur kan han ha gjort det! Och inte tog han något blodprov eller salivprov heller!

Man tycker väl ändå att han borde ha märkt hjärtfelet som jag är född med, och blodförgiftningen som jag har dragits med så länge nu, och snuvan som aldrig försvinner, och cancern som bara växer sig allt större, och hjärntumören och urinvägsinfektionen och blindtarmen och gallstenen och koleran och njurstenen och diskbråcket och hjärtinfarkten och körtelfebern och tuberkulosen och...