jävla oflyt hela tiden
Det var förra onsdagen som allt började. Jag hade kommit hem från jobbet, åt mat och satte mig för att titta på TV som vanligt. Inget konstigt med det. Sedan började det. Yrseln. Inom loppet av bara några minuter snurrade hela rummet och jag med det. Jag låg orörlig i min säng resten av kvällen, och när jag skulle säga godnatt till resten av familjen ropade jag från övervåningen. Jag orkade inte ens gå ner för trappen som jag brukar. Jag gick och la mig tidigt i hopp om att det skulle försvinna under natten. Det gjorde det inte. Jag gick upp och åkte iväg till praktiken precis som vanligt. Sedan gick toesdagen, fredagen och lördagen kom. Yrsel hela tiden, vissa stunder värre och vissa stunder bättre. Men alltid snurrig. På lördagen var det plötsligt värre. Jag satt och löste korsord med de andra på praktiken, men kunde inte se vad det stod. Klockan blev 16 och mamma kom och hämtade mig med bil. Då mådde jag så dåligt att jag knappt orkade gå ut till bilen själv. Direkt när jag kom hem blev det till att ringa Sjukvårdsupplysningen och höra vad felet var. Efter lite övertalning från min sida (hon tyckte att jag skulle vila och återkomma dagen efter) fick jag en tid akut på Gripen kl 17.45. Han gjorde övningar och kollade min balans, men hittade inget fel. Förmodligen ett virus på balansnerven sa han. Barra att åka hem igen. Om det inte blev bättre tills på onsdagen skulle jag höra av mig till min vårdcentral. Söndagen kom och jag mådde bättre. Trodde att det hade gått över. Men icke då.
Måndag. Jag vaknade kl 09.00. Ensam hemma. Gött. Funderade på om jag skulle ut och gå, men bestämde mig för att stanna hemma eftersom jag hade lite ont i halsen. Satte mig framför datorn och TV:n. Sedan slog det till, lika plötsligt som på onsdagen. Men denna gång var det värre. Nu mådde jag illa också, vilket jag bara gjort lite på lördagen. Vandrade sakta upp för trappen och la mig i min säng. Allt snurrade. Enda sättet att få allt att sluta snurra var om jag tittade rakt upp i taket. Om jag blundade var det som att åka karusell. Ner igen. Tänkte att det kanske skulle bli bättre om jag åt något. Värmde upp pizzan jag hade kvar sen gårdagen. Åt sakta. Tuggade fler, flera gånger. Sedan var jag tvungen att kuta till toaletten och spy upp allt. Jag darrade och grät om vartannat. Mamma kom hem.
Tanken var att vi skulle åka till sjukhuset och hälsa på mormor som fått en stroke dagen innan. Men jag kunde inte följa med. Försökte desperat få i mig lite fil, men det var inte mycket. Resten av familjen kom hem och jag bröt ihop. Jag grät och skakade. Jag viskade till syrran som föröskte hålla om mig att jag inte orkade mer. Att jag mådde så dåligt. Mamma ringde till vårdcentralen. Kö. Hon fick inte ens ställa sig i kö för det var så många före henne. Hon ringde sjukvårdsupplysningen och de gav oss ett akutnummer till vårdcentralen. Fick tid kl 16, vilket var om ca 1.5 timme. Mamma och pappa åkte till mormor på sjukhuset, medans min syster och jag satt stilla i soffan. Försökte ta mig till toaletten för att kissa, men kunde knappt stå upp. Syrran var tvungen att leda mig. Hon bestämde för att åka in tidigare till vårdcentralen, vilket de sagt att vi fick göra om det blev värre. In till vårdcentralen. Fick träffa läkare som efter några minuter beslöt sig för att skriva en remiss till medicinakuten på sjukhuset. Iväg igen. Jag mådde ännu mer illa av att åka bil, nästan hyperventilerade av illamåendet. Framme på akuten. Inskrivning. Tanten bakom disken frågade om jag orkade sitta ner och vänta i 5 minuter, eller om hon skulle säga till de på en gång. 5 minuter kunde jag vänta. Hade trott det skulle ta någon timme eller så. Uppropad av undersköterska. Fick en säng att sätta mig i, då jag mådde sämre av att ligga ner. Undersköterskan och en sjuksköterska ställde frågor, tittade i ögonen, och tog blodtryck och puls. Hög puls hade jag, vilket i sin tur ledde till ett EKG. Undersköterskan, som var av det manliga könet gick ut, trots att jag sa att det var okej. Han har väl sett ett par bröst förut. Mamma och pappa kom ner till akuten. Sedan skulle de sätta in en nål i armen, ifall jag skulle behöva medicin eller så senare. Hon försökte en gång på högerarmen. Inget blod. En gång till på högerarmen. Inget blod. Mannen kom tillbaka och testade en gång på vänsterarmen. Bingo. Omplåstrad och med en nål i armen fördes jag till ett rum. Bara någon minut senare kom det in en läkare. Han testade samma saker som i lördags. Fick sträcka armen hit, och lyfta benet bit och vända på huvudet så och titta i taket si. So far so good. Sedan skulle jag ställa mig upp. Jag hade varnat honom att det kunde vara lite sisådär med balansen. SÅ länge jag satt still så gick det okej. Jag ställde mig sakta, sakta upp och redan där svajade jag. Han höll i mig och fick mig till att blunda. Gick okej. Sedan ville han att jag skulle försöka gå några steg. Jag flyttade benen framför mig otroligt sakta, och hela tiden svajade jag åt sidan. Vände vid fönstret, och på tillbakavägen var han tvungen att ta tag i mig, annars hade jag ramlat. Sedan fick jag sätta mig i sängen igen medans han gick ut och skulle prata med en kollega om vad de skulle göra med mig. Han informerade om att det troligtsvis var ett virus på balansnerven och att om man hade kräkts många gånger och bodde själv, så behövde man kanske stanna kvar som observation. Lungt tänkte jag. Jag har bara kräkts en gång, och jag bor ju hemma. Desutom ska jag ju till praktiken imorn. Ingen fara. Timmarna gick. Han kom in och sa att jag nog fick stanna kvar över natten, eftersom jag ju inte ens kunde gå. Suck. Mamma fick ringa praktiken och sjukanmäla mig. Ännu fler timmar gick. Han tittade in igen och sa att han slutade nu, men att det snart skulle komma en ny läkare. Skulle få dropp så länge, eftersom jag inte fått något i mig under dagen. Kom in en sjuksköterska och satte dropp. "Blir det bra med chips?" sa hon skojsamt. "Visst", sa jag tröttsamt. "Beror på vilken sort det!" sa pappa och tyckte han var rolig. "SouverCream and union" sa hon och jag nickade och sa att det blev bra. Ännu någon timme gick och när klockan var strax innan 21 kom den nya läkaren in. "Vi har diskuterat länge om dig, och kommit fram till att du blir inlagd på MAVA. Och ser att du fått dropp också, det var bra. Du ska få en till påse efter den sen. Sedan ska vi skicka dig på en datortomografi också. Vi gör det på alla som har kraftig yrsel. Du ska inte vara rädd, det är inget allvarligt utan av rutin. Nu får du åka till avdelningen och sedan skickar de dig på röntgen i kväll."
Suck. Från att må bra i morse till röntgen av hjärnan och inläggning.
Sköterskan som hade satt dropp tittade in i dörren medan läkaren var där. "CT nu!" sa hon, och sängen rullades iväg till röntgen på en gång isället. En annan sköterska som skjutsade mig dit tyckte synd om mig. "Vad tror doktorn att det är?" sa hon oroligt. "Ett virus på balansnerven", sa jag med en suck. "Usch! Jag har sett och hört om folk som haft det, och det verkar vara jättejobbigt". "Ja" sa jag och drog ännu en djup suck.
Framme vid datortomografin. Samma kille som mormor haft dagen innan. Han drog in min säng, ställde den bredvid den andra. "Har du gått något själv idag?" sa han på klingande dalmål. "Nej, inte själv, men det ska nog gå. Bara jag tar det sakta." Han hjälpte mig över till sängen och höll i mitt dropp. Spände fast mig över huvudet och förklarede exakt vad som skulle hända.
"Du kommer att åka fram och tillbaka ca 2-3 gånger. Det tar bara någon minut från det att jag gått ut. Det viktiga är att du ligger helt stilla. Ligger du bekvämt?"
Bekvämt var det verkligen inte. Som att ligga på golvet ungefär.
"Bekvämt vet jag inte, men det duger", sa jag och han skrattade.
Åkte in och ut genom den där lilla tunneln. Fastspänd. Och jag som har klaustrofobi. Men det gick bra. Åkte bara in en gång och sedan släppte han lös mig. "Behöver du hjälp upp till sängen?". "Nej, det ska nog gå." "Jag står här ända, som moraliskt stöd."
Humor är inget de saknar på sjukhuset i alla fall. Bra det.
Kom en sån där ung, snygg, stark och trygg patienttransportör och styrde sängen mot MAVA, Medicin Akut Vårds Avdelningen. Han svängen förbi rummet där sköterskorna sitter. "Här är Anna", sa han och drog in sängen i ett rum. Jag åkte baklänges så visste inte vart jag var eller hur rummet såg ut. De hjälpte mig över till en annan säng, fick pannkakor, familjen gick hem och nattsköterskan kom in. Då var klockan ca 22. Hon frågade frågor, beställde mat till morgondagen, satte in ny dropp och hjälpte mig att byta om till sjukhuskläder. Sedan kom rastlösheten. Inte trött, fastän jag kände mig helt utpumpad. Kunde knappt röra mig med droppslangen, och var tvungen att ringa på henne om jag blev kissnödig. Ringde, messade och satt vid Facebook. Sov 3.5 timme den natten. Ringde på sköterskan 04.35 för att gå på toa. Hon tog bort droppet då. Gött. Sedan var jag vaken. Frukost 8.30. Försökte få i mig fil med mådde illa. Ny läkare kom. Skulle bli utskriven idag, men först en remiss till öron/näsa/hals läkare för kontroll. Fick tid där 13.30. Väntan, väntan och åter väntan. Äcklig lunch. En tablett mot illamående. Pappa kom 13, och en kvart senare kom det en ny patienttransportör och hämtade mig med rullstol. Hörselkontroll, och undersökning. Inget fel. Öronläkare var fundersam. Tydligen hade jag inte de symtom man brukade ha, om man har virus på balansnerven. Då ska jag må dåligt hela tiden och bli bättre, medans jag mått dåligt till och från och bara blivit sämre. Han skickade hem mig med vetskapen och att det ibland inte finns några svar, och att det i alla fall inte var något allvarligt. Utskriven.
Idag är det onsdag. Är sjukanmäld idag med, men hoppas orka gå till praktiken i morgon. Har sovit 13 timmar inatt, vilket var väldigt välbehövligt. Ska hälsa på mormor senare idag, och fram tills dess ska jag bara ta det lugnt. Både igår och idag har det känts bättre, men vet inte om det kommer tillbaka, kan tydligen hålla i sig upp till 2 veckor. Men nu vet jag att det inte är något allvarligt i alla fall, vilket känns skönt. Och nu har du botat min hypokondri lite, eftersom jag varken hade tumör eller cancer. Balansen är fortfarande lite nedsatt och jag är ostadig på benen, men jag kan i alla fall gå nu. Förhoppnigsvis är det över nu. Jag brukar inte ge mig iväg till läkare i första taget, men detta var olidligt. Bland det värsta jag varit med om faktiskt. Som tur är har vi fantastisk sjukvård och oerhört snälla och omtänksamma sköterskor och annan personal.
Men jävla oflyt hela tiden.
Måndag. Jag vaknade kl 09.00. Ensam hemma. Gött. Funderade på om jag skulle ut och gå, men bestämde mig för att stanna hemma eftersom jag hade lite ont i halsen. Satte mig framför datorn och TV:n. Sedan slog det till, lika plötsligt som på onsdagen. Men denna gång var det värre. Nu mådde jag illa också, vilket jag bara gjort lite på lördagen. Vandrade sakta upp för trappen och la mig i min säng. Allt snurrade. Enda sättet att få allt att sluta snurra var om jag tittade rakt upp i taket. Om jag blundade var det som att åka karusell. Ner igen. Tänkte att det kanske skulle bli bättre om jag åt något. Värmde upp pizzan jag hade kvar sen gårdagen. Åt sakta. Tuggade fler, flera gånger. Sedan var jag tvungen att kuta till toaletten och spy upp allt. Jag darrade och grät om vartannat. Mamma kom hem.
Tanken var att vi skulle åka till sjukhuset och hälsa på mormor som fått en stroke dagen innan. Men jag kunde inte följa med. Försökte desperat få i mig lite fil, men det var inte mycket. Resten av familjen kom hem och jag bröt ihop. Jag grät och skakade. Jag viskade till syrran som föröskte hålla om mig att jag inte orkade mer. Att jag mådde så dåligt. Mamma ringde till vårdcentralen. Kö. Hon fick inte ens ställa sig i kö för det var så många före henne. Hon ringde sjukvårdsupplysningen och de gav oss ett akutnummer till vårdcentralen. Fick tid kl 16, vilket var om ca 1.5 timme. Mamma och pappa åkte till mormor på sjukhuset, medans min syster och jag satt stilla i soffan. Försökte ta mig till toaletten för att kissa, men kunde knappt stå upp. Syrran var tvungen att leda mig. Hon bestämde för att åka in tidigare till vårdcentralen, vilket de sagt att vi fick göra om det blev värre. In till vårdcentralen. Fick träffa läkare som efter några minuter beslöt sig för att skriva en remiss till medicinakuten på sjukhuset. Iväg igen. Jag mådde ännu mer illa av att åka bil, nästan hyperventilerade av illamåendet. Framme på akuten. Inskrivning. Tanten bakom disken frågade om jag orkade sitta ner och vänta i 5 minuter, eller om hon skulle säga till de på en gång. 5 minuter kunde jag vänta. Hade trott det skulle ta någon timme eller så. Uppropad av undersköterska. Fick en säng att sätta mig i, då jag mådde sämre av att ligga ner. Undersköterskan och en sjuksköterska ställde frågor, tittade i ögonen, och tog blodtryck och puls. Hög puls hade jag, vilket i sin tur ledde till ett EKG. Undersköterskan, som var av det manliga könet gick ut, trots att jag sa att det var okej. Han har väl sett ett par bröst förut. Mamma och pappa kom ner till akuten. Sedan skulle de sätta in en nål i armen, ifall jag skulle behöva medicin eller så senare. Hon försökte en gång på högerarmen. Inget blod. En gång till på högerarmen. Inget blod. Mannen kom tillbaka och testade en gång på vänsterarmen. Bingo. Omplåstrad och med en nål i armen fördes jag till ett rum. Bara någon minut senare kom det in en läkare. Han testade samma saker som i lördags. Fick sträcka armen hit, och lyfta benet bit och vända på huvudet så och titta i taket si. So far so good. Sedan skulle jag ställa mig upp. Jag hade varnat honom att det kunde vara lite sisådär med balansen. SÅ länge jag satt still så gick det okej. Jag ställde mig sakta, sakta upp och redan där svajade jag. Han höll i mig och fick mig till att blunda. Gick okej. Sedan ville han att jag skulle försöka gå några steg. Jag flyttade benen framför mig otroligt sakta, och hela tiden svajade jag åt sidan. Vände vid fönstret, och på tillbakavägen var han tvungen att ta tag i mig, annars hade jag ramlat. Sedan fick jag sätta mig i sängen igen medans han gick ut och skulle prata med en kollega om vad de skulle göra med mig. Han informerade om att det troligtsvis var ett virus på balansnerven och att om man hade kräkts många gånger och bodde själv, så behövde man kanske stanna kvar som observation. Lungt tänkte jag. Jag har bara kräkts en gång, och jag bor ju hemma. Desutom ska jag ju till praktiken imorn. Ingen fara. Timmarna gick. Han kom in och sa att jag nog fick stanna kvar över natten, eftersom jag ju inte ens kunde gå. Suck. Mamma fick ringa praktiken och sjukanmäla mig. Ännu fler timmar gick. Han tittade in igen och sa att han slutade nu, men att det snart skulle komma en ny läkare. Skulle få dropp så länge, eftersom jag inte fått något i mig under dagen. Kom in en sjuksköterska och satte dropp. "Blir det bra med chips?" sa hon skojsamt. "Visst", sa jag tröttsamt. "Beror på vilken sort det!" sa pappa och tyckte han var rolig. "SouverCream and union" sa hon och jag nickade och sa att det blev bra. Ännu någon timme gick och när klockan var strax innan 21 kom den nya läkaren in. "Vi har diskuterat länge om dig, och kommit fram till att du blir inlagd på MAVA. Och ser att du fått dropp också, det var bra. Du ska få en till påse efter den sen. Sedan ska vi skicka dig på en datortomografi också. Vi gör det på alla som har kraftig yrsel. Du ska inte vara rädd, det är inget allvarligt utan av rutin. Nu får du åka till avdelningen och sedan skickar de dig på röntgen i kväll."
Suck. Från att må bra i morse till röntgen av hjärnan och inläggning.
Sköterskan som hade satt dropp tittade in i dörren medan läkaren var där. "CT nu!" sa hon, och sängen rullades iväg till röntgen på en gång isället. En annan sköterska som skjutsade mig dit tyckte synd om mig. "Vad tror doktorn att det är?" sa hon oroligt. "Ett virus på balansnerven", sa jag med en suck. "Usch! Jag har sett och hört om folk som haft det, och det verkar vara jättejobbigt". "Ja" sa jag och drog ännu en djup suck.
Framme vid datortomografin. Samma kille som mormor haft dagen innan. Han drog in min säng, ställde den bredvid den andra. "Har du gått något själv idag?" sa han på klingande dalmål. "Nej, inte själv, men det ska nog gå. Bara jag tar det sakta." Han hjälpte mig över till sängen och höll i mitt dropp. Spände fast mig över huvudet och förklarede exakt vad som skulle hända.
"Du kommer att åka fram och tillbaka ca 2-3 gånger. Det tar bara någon minut från det att jag gått ut. Det viktiga är att du ligger helt stilla. Ligger du bekvämt?"
Bekvämt var det verkligen inte. Som att ligga på golvet ungefär.
"Bekvämt vet jag inte, men det duger", sa jag och han skrattade.
Åkte in och ut genom den där lilla tunneln. Fastspänd. Och jag som har klaustrofobi. Men det gick bra. Åkte bara in en gång och sedan släppte han lös mig. "Behöver du hjälp upp till sängen?". "Nej, det ska nog gå." "Jag står här ända, som moraliskt stöd."
Humor är inget de saknar på sjukhuset i alla fall. Bra det.
Kom en sån där ung, snygg, stark och trygg patienttransportör och styrde sängen mot MAVA, Medicin Akut Vårds Avdelningen. Han svängen förbi rummet där sköterskorna sitter. "Här är Anna", sa han och drog in sängen i ett rum. Jag åkte baklänges så visste inte vart jag var eller hur rummet såg ut. De hjälpte mig över till en annan säng, fick pannkakor, familjen gick hem och nattsköterskan kom in. Då var klockan ca 22. Hon frågade frågor, beställde mat till morgondagen, satte in ny dropp och hjälpte mig att byta om till sjukhuskläder. Sedan kom rastlösheten. Inte trött, fastän jag kände mig helt utpumpad. Kunde knappt röra mig med droppslangen, och var tvungen att ringa på henne om jag blev kissnödig. Ringde, messade och satt vid Facebook. Sov 3.5 timme den natten. Ringde på sköterskan 04.35 för att gå på toa. Hon tog bort droppet då. Gött. Sedan var jag vaken. Frukost 8.30. Försökte få i mig fil med mådde illa. Ny läkare kom. Skulle bli utskriven idag, men först en remiss till öron/näsa/hals läkare för kontroll. Fick tid där 13.30. Väntan, väntan och åter väntan. Äcklig lunch. En tablett mot illamående. Pappa kom 13, och en kvart senare kom det en ny patienttransportör och hämtade mig med rullstol. Hörselkontroll, och undersökning. Inget fel. Öronläkare var fundersam. Tydligen hade jag inte de symtom man brukade ha, om man har virus på balansnerven. Då ska jag må dåligt hela tiden och bli bättre, medans jag mått dåligt till och från och bara blivit sämre. Han skickade hem mig med vetskapen och att det ibland inte finns några svar, och att det i alla fall inte var något allvarligt. Utskriven.
Idag är det onsdag. Är sjukanmäld idag med, men hoppas orka gå till praktiken i morgon. Har sovit 13 timmar inatt, vilket var väldigt välbehövligt. Ska hälsa på mormor senare idag, och fram tills dess ska jag bara ta det lugnt. Både igår och idag har det känts bättre, men vet inte om det kommer tillbaka, kan tydligen hålla i sig upp till 2 veckor. Men nu vet jag att det inte är något allvarligt i alla fall, vilket känns skönt. Och nu har du botat min hypokondri lite, eftersom jag varken hade tumör eller cancer. Balansen är fortfarande lite nedsatt och jag är ostadig på benen, men jag kan i alla fall gå nu. Förhoppnigsvis är det över nu. Jag brukar inte ge mig iväg till läkare i första taget, men detta var olidligt. Bland det värsta jag varit med om faktiskt. Som tur är har vi fantastisk sjukvård och oerhört snälla och omtänksamma sköterskor och annan personal.
Men jävla oflyt hela tiden.
Kommentarer
Trackback
