annasmusikblogg

Det var förra onsdagen som allt började. Jag hade kommit hem från jobbet, åt mat och satte mig för att titta på TV som vanligt. Inget konstigt med det. Sedan började det. Yrseln. Inom loppet av bara några minuter snurrade hela rummet och jag med det. Jag låg orörlig i min säng resten av kvällen, och när jag skulle säga godnatt till resten av familjen ropade jag från övervåningen. Jag orkade inte ens gå ner för trappen som jag brukar. Jag gick och la mig tidigt i hopp om att det skulle försvinna under natten. Det gjorde det inte. Jag gick upp och åkte iväg till praktiken precis som vanligt. Sedan gick toesdagen, fredagen och lördagen kom. Yrsel hela tiden, vissa stunder värre och vissa stunder bättre. Men alltid snurrig. På lördagen var det plötsligt värre. Jag satt och löste korsord med de andra på praktiken, men kunde inte se vad det stod. Klockan blev 16 och mamma kom och hämtade mig med bil. Då mådde jag så dåligt att jag knappt orkade gå ut till bilen själv. Direkt när jag kom hem blev det till att ringa Sjukvårdsupplysningen och höra vad felet var. Efter lite övertalning från min sida (hon tyckte att jag skulle vila och återkomma dagen efter) fick jag en tid akut på Gripen kl 17.45. Han gjorde övningar och kollade min balans, men hittade inget fel. Förmodligen ett virus på balansnerven sa han. Barra att åka hem igen. Om det inte blev bättre tills på onsdagen skulle jag höra av mig till min vårdcentral. Söndagen kom och jag mådde bättre. Trodde att det hade gått över. Men icke då.

Måndag. Jag vaknade kl 09.00. Ensam hemma. Gött. Funderade på om jag skulle ut och gå, men bestämde mig för att stanna hemma eftersom jag hade lite ont i halsen. Satte mig framför datorn och TV:n. Sedan slog det till, lika plötsligt som på onsdagen. Men denna gång var det värre. Nu mådde jag illa också, vilket jag bara gjort lite på lördagen. Vandrade sakta upp för trappen och la mig i min säng. Allt snurrade. Enda sättet att få allt att sluta snurra var om jag tittade rakt upp i taket. Om jag blundade var det som att åka karusell. Ner igen. Tänkte att det kanske skulle bli bättre om jag åt något. Värmde upp pizzan jag hade kvar sen gårdagen. Åt sakta. Tuggade fler, flera gånger. Sedan var jag tvungen att kuta till toaletten och spy upp allt. Jag darrade och grät om vartannat. Mamma kom hem.

Tanken var att vi skulle åka till sjukhuset och hälsa på mormor som fått en stroke dagen innan. Men jag kunde inte följa med. Försökte desperat få i mig lite fil, men det var inte mycket. Resten av familjen kom hem och jag bröt ihop. Jag grät och skakade. Jag viskade till syrran som föröskte hålla om mig att jag inte orkade mer. Att jag mådde så dåligt. Mamma ringde till vårdcentralen. Kö. Hon fick inte ens ställa sig i kö för det var så många före henne. Hon ringde sjukvårdsupplysningen och de gav oss ett akutnummer till vårdcentralen. Fick tid kl 16, vilket var om ca 1.5 timme. Mamma och pappa åkte till mormor på sjukhuset, medans min syster och jag satt stilla i soffan. Försökte ta mig till toaletten för att kissa, men kunde knappt stå upp. Syrran var tvungen att leda mig. Hon bestämde för att åka in tidigare till vårdcentralen, vilket de sagt att vi fick göra om det blev värre. In till vårdcentralen. Fick träffa läkare som efter några minuter beslöt sig för att skriva en remiss till medicinakuten på sjukhuset. Iväg igen. Jag mådde ännu mer illa av att åka bil, nästan hyperventilerade av illamåendet. Framme på akuten. Inskrivning. Tanten bakom disken frågade om jag orkade sitta ner och vänta i 5 minuter, eller om hon skulle säga till de på en gång. 5 minuter kunde jag vänta. Hade trott det skulle ta någon timme eller så. Uppropad av undersköterska. Fick en säng att sätta mig i, då jag mådde sämre av att ligga ner. Undersköterskan och en sjuksköterska ställde frågor, tittade i ögonen, och tog blodtryck och puls. Hög puls hade jag, vilket i sin tur ledde till ett EKG. Undersköterskan, som var av det manliga könet gick ut, trots att jag sa att det var okej. Han har väl sett ett par bröst förut. Mamma och pappa kom ner till akuten. Sedan skulle de sätta in en nål i armen, ifall jag skulle behöva medicin eller så senare. Hon försökte en gång på högerarmen. Inget blod. En gång till på högerarmen. Inget blod. Mannen kom tillbaka och testade en gång på vänsterarmen. Bingo. Omplåstrad och med en nål i armen fördes jag till ett rum. Bara någon minut senare kom det in en läkare. Han testade samma saker som i lördags. Fick sträcka armen hit, och lyfta benet bit och vända på huvudet så och titta i taket si. So far so good. Sedan skulle jag ställa mig upp. Jag hade varnat honom att det kunde vara lite sisådär med balansen. SÅ länge jag satt still så gick det okej. Jag ställde mig sakta, sakta upp och redan där svajade jag. Han höll i mig och fick mig till att blunda. Gick okej. Sedan ville han att jag skulle försöka gå några steg. Jag flyttade benen framför mig otroligt sakta, och hela tiden svajade jag åt sidan. Vände vid fönstret, och på tillbakavägen var han tvungen att ta tag i mig, annars hade jag ramlat. Sedan fick jag sätta mig i sängen igen medans han gick ut och skulle prata med en kollega om vad de skulle göra med mig. Han informerade om att det troligtsvis var ett virus på balansnerven och att om man hade kräkts många gånger och bodde själv, så behövde man kanske stanna kvar som observation. Lungt tänkte jag. Jag har bara kräkts en gång, och jag bor ju hemma. Desutom ska jag ju till praktiken imorn. Ingen fara. Timmarna gick. Han kom in och sa att jag nog fick stanna kvar över natten, eftersom jag ju inte ens kunde gå. Suck. Mamma fick ringa praktiken och sjukanmäla mig. Ännu fler timmar gick. Han tittade in igen och sa att han slutade nu, men att det snart skulle komma en ny läkare. Skulle få dropp så länge, eftersom jag inte fått något i mig under dagen. Kom in en sjuksköterska och satte dropp. "Blir det bra med chips?" sa hon skojsamt. "Visst", sa jag tröttsamt. "Beror på vilken sort det!" sa pappa och tyckte han var rolig. "SouverCream and union" sa hon och jag nickade och sa att det blev bra. Ännu någon timme gick och när klockan var strax innan 21 kom den nya läkaren in. "Vi har diskuterat länge om dig, och kommit fram till att du blir inlagd på MAVA. Och ser att du fått dropp också, det var bra. Du ska få en till påse efter den sen. Sedan ska vi skicka dig på en datortomografi också. Vi gör det på alla som har kraftig yrsel. Du ska inte vara rädd, det är inget allvarligt utan av rutin. Nu får du åka till avdelningen och sedan skickar de dig på röntgen i kväll."

Suck. Från att må bra i morse till röntgen av hjärnan och inläggning.

Sköterskan som hade satt dropp tittade in i dörren medan läkaren var där. "CT nu!" sa hon, och sängen rullades iväg till röntgen på en gång isället. En annan sköterska som skjutsade mig dit tyckte synd om mig. "Vad tror doktorn att det är?" sa hon oroligt. "Ett virus på balansnerven", sa jag med en suck. "Usch! Jag har sett och hört om folk som haft det, och det verkar vara jättejobbigt". "Ja" sa jag och drog ännu en djup suck.

Framme vid datortomografin. Samma kille som mormor haft dagen innan. Han drog in min säng, ställde den bredvid den andra. "Har du gått något själv idag?" sa han på klingande dalmål. "Nej, inte själv, men det ska nog gå. Bara jag tar det sakta." Han hjälpte mig över till sängen och höll i mitt dropp. Spände fast mig över huvudet och förklarede exakt vad som skulle hända.

"Du kommer att åka fram och tillbaka ca 2-3 gånger. Det tar bara någon minut från det att jag gått ut. Det viktiga är att du ligger helt stilla. Ligger du bekvämt?"

Bekvämt var det verkligen inte. Som att ligga på golvet ungefär.

"Bekvämt vet jag inte, men det duger", sa jag och han skrattade.


Åkte in och ut genom den där lilla tunneln. Fastspänd. Och jag som har klaustrofobi. Men det gick bra. Åkte bara in en gång och sedan släppte han lös mig. "Behöver du hjälp upp till sängen?". "Nej, det ska nog gå." "Jag står här ända, som moraliskt stöd."

Humor är inget de saknar på sjukhuset i alla fall. Bra det.

Kom en sån där ung, snygg, stark och trygg patienttransportör och styrde sängen mot MAVA, Medicin Akut Vårds Avdelningen. Han svängen förbi rummet där sköterskorna sitter. "Här är Anna", sa han och drog in sängen i ett rum. Jag åkte baklänges så visste inte vart jag var eller hur rummet såg ut. De hjälpte mig över till en annan säng, fick pannkakor, familjen gick hem och nattsköterskan kom in. Då var klockan ca 22. Hon frågade frågor, beställde mat till morgondagen, satte in ny dropp och hjälpte mig att byta om till sjukhuskläder. Sedan kom rastlösheten. Inte trött, fastän jag kände mig helt utpumpad. Kunde knappt röra mig med droppslangen, och var tvungen att ringa på henne om jag blev kissnödig. Ringde, messade och satt vid Facebook. Sov 3.5 timme den natten. Ringde på sköterskan 04.35 för att gå på toa. Hon tog bort droppet då. Gött. Sedan var jag vaken. Frukost 8.30. Försökte få i mig fil med mådde illa. Ny läkare kom. Skulle bli utskriven idag, men först en remiss till öron/näsa/hals läkare för kontroll. Fick tid där 13.30. Väntan, väntan och åter väntan. Äcklig lunch. En tablett mot illamående. Pappa kom 13, och en kvart senare kom det en ny patienttransportör och hämtade mig med rullstol. Hörselkontroll, och undersökning. Inget fel. Öronläkare var fundersam. Tydligen hade jag inte de symtom man brukade ha, om man har virus på balansnerven. Då ska jag må dåligt hela tiden och bli bättre, medans jag mått dåligt till och från och bara blivit sämre. Han skickade hem mig med vetskapen och att det ibland inte finns några svar, och att det i alla fall inte var något allvarligt. Utskriven.

Idag är det onsdag. Är sjukanmäld idag med, men hoppas orka gå till praktiken i morgon. Har sovit 13 timmar inatt, vilket var väldigt välbehövligt. Ska hälsa på mormor senare idag, och fram tills dess ska jag bara ta det lugnt. Både igår och idag har det känts bättre, men vet inte om det kommer tillbaka, kan tydligen hålla i sig upp till 2 veckor. Men nu vet jag att det inte är något allvarligt i alla fall, vilket känns skönt. Och nu har du botat min hypokondri lite, eftersom jag varken hade tumör eller cancer. Balansen är fortfarande lite nedsatt och jag är ostadig på benen, men jag kan i alla fall gå nu. Förhoppnigsvis är det över nu. Jag brukar inte ge mig iväg till läkare i första taget, men detta var olidligt. Bland det värsta jag varit med om faktiskt. Som tur är har vi fantastisk sjukvård och oerhört snälla och omtänksamma sköterskor och annan personal.

Men jävla oflyt hela tiden.

En sån där dag då man bara vill gråta. Gömma sig under täcket och ligga kvar där hela dagen. Bara drömma om sånt man aldrig kan få, men som man så gärna vill ha.

 Lyssnar på sentimental musik och förlorar mig precis som jag alltid gjort. Att man aldrig lär sig.

Sitter på bussen hem, ser en söt kille stiga på bussen. En sån man skulle vilja ha som pojkvän. En som skulle vara perfekt. Inte sådär perfekt som i felfri…utan perfekt i mina ögon. Blundar och tänker mig oss två tillsammans, vad bra vi skulle ha det. Tror på det, att det kan bli sant. Jag tyckte om honom ett tag på högstadiet, gillade hans stil. Att han vågade vara annorlunda och sticka ut. Han påminner lite om Ryan i The OC. I alla fall tyckte jag det då. Han sätter sig bredvid mig, jag är i en annan värld. Känner inget speciellt, tänker att vi är ihop. Hur jag skulle känna mig vacker då. I hans ögon. Lyssnar på Håkans underbara ”Kärlek är ett brev skickat tusen gånger”. Vackert. Repeat. Och repeat igen. Och igen. Vet att han kommer stiga av snart. Han plingar…jag suckar lite för mig själv. Han tar sin väska och kliver av bussen, jag vänder mig om och hoppas på ögonkontakt, men inget möter mig. Bara tomma blickar från människor som är upptagna av att leva livet och stressa samtidigt. Jag tittar lite försiktigt när bussen åker förbi honom, fortfarande inget svar. Det kommer nog inte bli vi två, men hoppet finns ändå. Mirakel blir sanna. Blir verklighet. Letar upp hans namn i en gammal skolkatalog, söker på Facebook efter honom. Två gemensamma vänner, perfekt tänker jag!

Det kommer aldrig bli han och jag,

 

För han har flickvän.

 

Och jag vill bara gömma mig under täcket igen.

Jävla moderniteter.

 

Förr kunde man i alla fall drömma tills motsatsen bevisades. Nu finns Internet. Drömmen varar i några sekunder.



Jävla oflyt hela tiden!

broder daniels underground går på repeat på min spotify-lista. det är kvavt ute, sådär så det kryper i mig. på pekfingret har jag en ny ring som det står "dreams do come true" ingraverat. den ska jag bära varje dag. jag förälskar mig i håkans musik gång på gång. han är bäst nu. han förstår.

jag sjunger varje dag, och ibland spelar jag in det. nån gång kommer jag kanske visa er. kanske.

jag vet inte när jag tittar in igen. men om allt går som jag vill, så dröjer det inte alltför länge.




...för det är så jag säger det

Snart är det nyår, vilket betyder att ännu ett år av våra liv har passerat och vi har stått på "stand by" och ivrigt
tittat på. Vi har stått nervösa och undrat:
Vad händer härnäst? När ska allt det vi drömt om och hoppats på verkligen inträffa?

Jo, nästa år såklart. Nästa år kommer bli SÅ bra!

Det är i alla fall vad vi intalar oss själva varje år, och varje år efter det.

Vi har hittat VÄRSTA festen, och typ ALLA ska komma, och det kommer bli VÄRSTA festen, och typ ALLA ska komma, och dricka har vi och SÅ kul ska vi ha!

Nyinskaffad festklänning som enbart kommer att bäras ikväll, och håret sitter perfekt och make-upen glimmar! SÅ kul vi ska ha alltså!

Och hej och hå och GOTT NYTT ÅR! och sedan icke att förglömma alla dessa löften!

NU ska mitt nya liv börja: sluta söka, sluta snusa, inte dricka så mycket, börja banta, träna och dejta oftare. Det är NU det ska ske! SÅ börjar man det "nya" livet bakfull hängandes över toastolen, och upp kommer gårdagens potatisgratäng. Mums.

Men I MORGON, DÅ börjar mitt nya liv. Så går i morgon, övermorgon och alla andra dagar förbi utan att det nya livet ens hälsat och presenterat sig. Vissa kommer i och för sig längre än till handskakningen, och några duktiga rackare kommer kanske t o m till en kram.

Men för de allra flesta stackare slopas löftet innan det nya året ens börjat. Man fortsätter i gamla spår, fortsätter med rökningen och snuset och drickandet fast man vet att det inte är bra, och SÅ fet är man ju ändå inte och den rätte kan man gott vänta på. Och utan att man ens märkt det har ännu ett år passerat förbi, och nästa år rings in.

NU ska mitt nya liv börja, jag menar det! NU ska det ske. Det är nu eller aldrig!

Att vi aldrig lär oss.

Så i år har jag inga förhoppningar, ingen ny festklänning och inga löften!

Fast man skulle kanske börja träna ändå, för ryggens skull...

Äsch, jag tar en chokladbit först. Som för att unna min goda tanke. Bara en liten, liten pytteliten bit.

SEN, DÅ börjar mitt nya liv!

 

Allt är försent, säger Håkan, och jag tittar
förundrat på honom. Vad är det som är för sent?

- Allt är försent. Försent för vind, försent för
kärlek ren som snö...

Vad menar han? Att allt skulle vara försent?
Det är det väl ändå inte...vad är då meningen
med allt?

 

- Men Håkan, jag har känt vinden högt över
trädtoppen...du säger att den delar sig vid kinden
och blir hel igen....och snön Håkan, jag ser snön,
jag känner den...

- Du säger att kärleken aldrig var till för dig?,
frågar Håkan mig, och jag förtrollas av hans
vackra ögon.

- Ja, men vad spelar det för roll?

-Nej kanske ingen...kanske allt egentligen, svarar
han mig, och plötsligt är han borta.

 

I natt finns ingen väg tillbaks, ingen alls.

Det gör ont att veta, men lika ont att undra.

Kära Håkan, du är min




(Min egna tolkning av texten till Håkan Hellströms underbara "För sent för edelweiss")


p.s Kolla gärna in dessa två länkar, den ena med låten jag nämnde innan, och den andra är 4 låtar från hans konsert på Peace and love i Borlänge. Bäst som alltid. d.s 

http://www.youtube.com/watch?v=QsPQy6uJwLU

http://www.aftonbladet.se/webbtv/noje/article6312589.ab

Musik. Det vi alla har en åsikt om. Det som förenar
de som inget annat har. De som försökte men som
misslyckades, gång på gång. Musiken får dem att
bli någon annan. Den får dem att känna.
Tillhörighet. Kärlek. Saknad. Glädje. Allt. Livet.

Musiken förenar människor de inte trodde de
ville känna. Musiken ger dem en mening, ett hopp.
En känsla av att de inte finns förgäves. De
betyder något. Musiken är för dem.

Låtarna är till dem, och till alla som lyssnar
med dem i tankarna.

Texterna talar till dem som vännerna som försvann.

Sången, gitarren, basen, trummorna och pianot...
alla spelar för dem.

För de som önskade att de var någon annan,
för de som inte vet vad de har,
för de som har slutat hoppas,
för det kommer aldrig att ske.

För de skrivs musik, för att de för någon minut
ska slippa att vara ensamma.
För att de ska känna något, vad som helst.

För de som lever för musiken.

För de som lyssnar och lever vidare.

Med hoppet och tron inom sig,
att det blir bättre.
För det blir det.

Musiken.

Det är inte lätt att vara hypokondriker. Man går runt i flera år och tror av hela sitt hjärta och hela sin själ att man är allvarligt sjuk, att ens dagar här på jorden är räknade. Efter års klagande på hjärtat, levern, mjälten, ögonen, öronen, ryggen, benen och allt annat, så får omgivningen nog. Man går snällt med på ett besök på vårdcentralen, fast sjuk det är man ju inte. Nej, SÅ sjuk är man inte. Helt plötsligt och utan mental förberedelse sitter man i väntsalen och hör hur alla andra hostar och snörvlar. Så läggs det till några fler lidanden på listan över sjukdomar; Lungcancer, luftrörskatarr, svininfluensa och förmodligen även lunginflammation. Som jag alltid brukar säga; är man inte sjuk när man kommer in på vårdcentralen, så är man det definitivt när man går därifrån.

 

Ens namn ropas upp och man ska sedan få domen man väntat hela sitt liv på. Nu ska man äntligen få reda på alla fel som man har, som man VET att man har. Det finns inget annat. Det finns inget som heter frisk. Sjuk är vad man är, och inte bara sjuk – ALLVARLIGT sjuk är vad man är.

 

Så undersöks det hit och dit och upp och ner och vips så går man ut genom dörrarna från vårdcentralen.

 

Doktorn måste ha missat något. Inte tog han väl några prov för att se om hjärtat var bra? Nej, det gjorde han minsann inte. Han missade det! Hur kan han ha gjort det! Och inte tog han något blodprov eller salivprov heller!

 

Man tycker väl ändå att han borde ha märkt hjärtfelet som jag är född med, och blodförgiftningen som jag har dragits med så länge nu, och snuvan som aldrig försvinner, och cancern som bara växer sig allt större, och hjärntumören och urinvägsinfektionen och blindtarmen och gallstenen och koleran och njurstenen och diskbråcket och hjärtinfarkten och körtelfebern och tuberkulosen och...

 

Bussen körde fel igår. Ingen reagerade. Ingen orkade bry sig. Bara en gubbe som orkade bry sig. Suck. Samtalsämnet runt matbordet bland folk blev ett mer. Bussen körde fel. Who cares?

 

Jag älskar att åka buss. På morgnarna när alla skolungar sover ruset av sig, då är det mysigt på bussen. När regnet smattrar sådär lagom tyst mot den igen-immade rutan, då älskar jag att åka buss. När man är för trött för att sätta på musiken i mobilen, när man tvingas lyssna till medpassagerarnas samtal. Då älskar jag att åka buss.

 

-Jaså, har hon börjat krypa nu också, NÄMEN VAD ROLIGT! Verkligen.

Jo, med oss är det bara bra. Lillkillen har varit sjuk i feber hela veckan nu, ja, visst är det tråkigt. Så nu turas vi om jag och Patrik med att vara hemma. Ja, det är ju tur att vi har flexibla jobb, verkligen.

Ja, det var längesedan vi sågs nu, ha det så bra! Hälsa familjen! Hej då.

 

Ena barnvagnen rullar av bussen och mitt humör dras ner i bott. Jag älskar att smyglyssna på oviktiga samtal på bussen, när ingen tror att någon lyssnar. Då lyssnar jag. Snart stiger en gammal dam på, som sätter sig bredvid tanten bakom mig. Och så lyssnar jag igen, då blir jag varm inombords.

 

-Ja, det är ju FÖRFÄRLIGT vilket väder vi har! Ja, usch ja. Så barnbarnen från Skåne har varit och hälsat på, så TREVLIGT. Ja, Nina jobbar fortfarande på Konsum, jaså, det har du sett ja.

 

Sen stannar bussen och jag går av. Sätter på musiken i lurarna och ser på när dörrarna stängs igen framför mina tindrande ögon. Dörrarna till gemenskap och värme, dörrarna till glädje och kärlek.

 

Bussen åker vidare, barnvagnen rullar vidare, tanterna pratar vidare om livets oviktigheter och viktigheter.

 

Och jag går ut i regnet igen, lite lyckligare än innan.

 

 

(Hemligheten är ha hörlurarna i öronen, fast musiken är av. Då kan man lyssna så länge man vill. )

 

Kärlek. Ett ord laddat med så många känslor och tankar. För många är kärlek det allra viktigaste i livet. De flesta söker efter den, vissa finner den. Andra drömmer om ”den stora kärleken”, men nöjer sig med det näst bästa. En del finner den aldrig. Letar man finner man den kanske, medan andra påstår att kärleken dyker upp när man minst anar det. En del söker kärleken, andra låter kärleken hitta dem. Vissa menar att man dör utan kärlek, vissa har gett upp hoppet. Några låter det stanna vid en dröm, för några har drömmen slagit in. Kärleken finns där, även om man själv inte alltid ser det. Pojkvän, flickvän, fru, man, familj, vänner – det finns många olika sorters kärlekar, och alla betyder de olika mycket för oss alla. Sen finns det även något som heter obesvarad kärlek. Drömmen som aldrig slog in. Somliga har aldrig upplevt det, andra är experter. Kärlek som svalnat, kärlek som dött. Men även kärlek som återvänt och vuxit.

 

Kärleken kommer, kärleken går.

 

 

 

Hej, jag heter Anna och det här är min blogg.